Marla Sinner's Insanity, the border between sane and insane

Gjorde en ny piercing igår.
Impulsgrej: "Jag vill ha en medusa" 
Så jag och några kompisar åkte till Uddevalla för att köpa stav och rengöringsmedel. Lät en killkompis göra den som gjort ett antal piercingar innan. Gick hur bra som helst även fast han var nervös. Nu är läppen svullen som fan, men den är inte infekterad eller liknande. Detta var den andra piercingen på mindre än en vecka. Gjorde en i näsvingen på Tribe i torsdags. Nu blir det att leva ett rent och nyttigt liv ett tag.

Försov mig i morse till skolan. Nu har jag sprungit runt som en tok för att få tag på olika lärare för att få ordning på mina betyg och kurser. Tänker hoppa av kemi B för jag känner att det blir för jobbigt att läsa in både ett prov och ett arbete i den kursen, samtidigt som jag har ett matte D prov kvar.

Yeah, yeah... Dags att plugga

För att dämpa mitt dåliga samvete av hur jag slarvat med maten gick jag ut och inte var ute och sprang igår gick jag ut idag. 8 km sprang jag det totalt.
Efteråt hade jag ett väldigt djupt samtal med mamma idag om min sjukdom. Även om jag tror att hon har svårt att verkligen förstå att jag är sjuk, kunde vi ändå prata lite om det. Sanningen blev så tung och tårarna föll. Att berätta för henne att jag inte kan älska mig själv för den jag är. Tanken att vara mamma till ett barn som hatar sig själv. Det måste vara något av det jobbigaste som finns. Att veta att sitt barn kämpar var dag mot självhatet, ångesten och impulserna. Men ändå finns hon alltid där. Hon lämnar inte min sida trots allt jag låtit min familj genomgå.

Jag känner skam och skuld över den jag är. Allt jag gör mot dem jag älskar mest. Att jag ljuger och stoppar i mig benzo, att jag skändar min kropp och misshandlar den genom att tvinga mig gå ner i vikt. Allt för att slippa ångesten och tomhet. Den kroniska tomheten där livet saknar mening och syfte, att jag saknar mening och syfte.

Allt detta gör jag samtidigt som rädslan att bli lämnad av min familj plågar mig varje stund jag tänker på mitt liv. Min familj är mitt allt. Att förlora dem skulle betyda slutet. Jag älskar dem så enormt och deras högsta önskan är att jag skulle kunna älska mig själv.

Har kommit hem från krogen nu. Jag hade det jättetrevligt, en kväll att komma ihåg. Men ändå inte. Svalde ner 7 stesolid, alla för att dämpa den ångest jag inte ens hade.Drack som ett fyllo. Jag är lättpåverkad, det vet jag, men ändå drack jag för mycket.  Var tvungen att gå till toaletten, stoppa fingrarna i halsen och spy. Därefter drack jag ännu mer. Är man på krogen måste man ju dricka och vara glad. Så känner iallafall jag. Jag måste alltid ha något i handen att dricka.

Blev så förbannad på mig själv att jag hade köpt cigaretter att jag gick ut och bröt sönder varenda en av dem. Jag ville inte ha dem i min ägo längre. Förpestande cancerpinnar. Full och illamånde bröt jag sönder varenda en av dem.

Jag hatar mig själv att jag inte kan dricka normalt. Att det alltid ska bli för mycket. Jag hatar mig själv att jag blir besviken när inte jag blir uppragad av någon äckelkåt kille. Men jag tänker inte skada mig själv ikväll. Jag ska motbevisa dem att bara för att jag dricker alkohol så skadar jag mig själv.

Allt som allt var det en trevlig kväll. Jag hade roligt, förutom den lilla stund jag mådde illa. men jag kunde släppa livet för ett tag

Hittade inte den gröna fen igår. Allt jag hittade var en fylla som gav ut sin rätt idag.  Ändå ska jag ut ikväll igen. Men då ska jag på Monochrome med mina vänner. Längtar och ser framemot att få klä upp sig och ha en superrolig kväll. Ska inviga min ny klänning som jag köpte på rea ^^ När livet känns mörkt och förjävligt är det viktigt att finna sina ljus.

Men innan dess ska jag ut och springa. Ställde mig på vågen och upptäckte att jag gått upp 2 kg sen igår ‘O. Det är inte acceptabelt. Jag har blivit paranoid om min vikt det senaste. Jag vet att det inte är bra, men det dämpar den förbenade ångesten. Ångesten som gnagger inom mig. Allt jag gör ger mig ångest. På ett eller annat vis kan mina tankar omvandla goda, roliga upplevelser till ångest och självhat. Att känna att man saknar kontroll över allt, blir det att kontrollera det man äter och sin vikt. Tyvärr.

Men det viktigaste steget just nu är att minska mina självskadeimpulser och  de starka självmordsimpulserna.

Har kommit hem efter att ha varit på revy med familjen. Drack ett glas vin innan revyn och en öl i pausen. Så klart har det blivit mer nu. Dricker den fräna absinten i hopp om att finna den gröna fen. Komma bort från livet och verkligheten för ett tag. Känna lugnet och lulligheten. Känslan av att inte vara mänsklig.

Varför vill jag känna det? Varför vill jag slippa livet för ett tag? Jag klarar helt enkelt inte av livet. Inte ännu. Men mitt mål är att lyckas med det. Jag är inte där ännu, men jag försöker. Trots impulser att skada, förnedra och utrota mig själv har jag valt livet. Idag gav jag bort mig "trygghet". Min trygghet bestod av en burk med olika smärtstillande och lugnande. Min utväg ur livet. Min nödlösning när jag inte finner något hopp. Men nu har jag lämnat det. Jag har ingen nödlösning ut ur livet. Jag har valt livet.
Jag vet ännu inte hur det livet kommer se ut,  men jag har valt det.
Hur skrämmande än livet må vara har jag valt det. Ta död på mig själv är ingen utväg längre.

Var hos min benzo doktor i dag. En gammal privatläkare som skriver ut benzo-preparat till mig för 500 spänn. När jag gick därifrån hade jag recept på 300 stetolid och 300 xanor depot. Det visade sig att han skrivit fel på ena receptet, så nästa vecka kommer jag han minst dubbelt upp med xanor. Jag skäms över det, samtidigt som jag behöver det. De på psyk vet inget om honom, ingen vet om honom utom jag. Benzo är min drog. Det lugnet jag får att de vita och blåa tabletterna kan jag inte få någon annanstans. Rädslan att möta ångesten är för stor för att jag ska klara av det just nu. Men det är inget jag ens skulle önska min värsta fiende. Benzoberoende är inget att leka med. Det är inget att sträva efter. Det finns så mycket mer i livet utan dimman. Jag lever i dimma pågrund av rädsla och dumhet.

Idag har jag startat bloggen. Är ensam hemma med hundarna. Dom ligger å snarkar gott medan jag sitter och pillar på datorn. Kollar helgon, A/M Sweden mm samtidigt som jag lyssnar på VNV Nation. Har lite dåligt samvete att jag inte har varit inne på A/M Sweden på ett tag. Tycker inte om att dela mina problem med andra, samtidigt som jag känner stöd från dem. Har bestämt mig för att satsa helt på denna bloggen så jag kommer sluta blogga/skriva dagboksinlägg på andra sidor. Allt fokus här. Kommer lägga upp lite gamla inlägg jag skrivit på andra sidor och i böcker som betyder mycket för mig. 

Planen för idag är att traska iväg till min DBT-teraput nu, sen komma hem en sväng innan jag åker till stan och träffa min läkare för meds mm. Ikväll ska jag gå på revyn "Solsting och snedsprång" med familjen. Farfar fyllde år igår så det är ett sätt att fira honom. När jag ändå är inne i stan ska jag kolla på lite olika tatueringstudios för min nästa tatuering. Vill skriva mer, men måste börja göra mig i ordning...

Det är är första gången jag bloggar. Det finns så mycket jag vill säga, det finns så mycket jag vill förmedla till andra. Jag vill försöka berätta om livet som psykisk sjuk. Vägen tillbaka till livet från mörkret och kaoset. Hur min sjukdom påverkar mitt och min omgivnings liv.

Många unga idag mår dåligt, en del har så skev syn på livet att de vill bli sjukare, få en psykisk sjukdom. De ser psykisk sjukdom som något speciellt och vackert. Det finns inget vackert i att vara sjuk. Det är inte vackert att vara inlagd på psyket. Det är inget vackert att se sin familjs oroliga ögon. Det är inget vackert med en sönderskärd kropp, lönger och svek. Det är inget att sträva efter.

Jag har mått psykisk dåligt sedan tidiga tonåren. När min farmor dog när jag var 14år blev jag medveten om att jag mådde dåligt. När jag var 15år eskalerade de negativa tankarna och känslorna. 2004 skadade jag min kropp fysiskt för första gången. Vid 16 års ålder fick jag min första diagnos, depression, och fick kontakt med BUP. Sen dess har jag ätit någon typ av medicin. Samma år började jag gå i KBT (Kognitiv BeteendeTerapi). 2007 blev jag inlagt på vuxenpsyk för första gången och kom i kontakt med vuxenpsykiatrin. I maj 2008 försökte jag på riktigt allvar ta mitt liv och i samband med självmordsförsöket blev jag inlag på psyk igen. I juni fick jag min diagnos Borderline efter att de gjort en utredning på mig. Idag studerar jag några kurser för att få min gymnasiekompetens efter att ha varit deltidssjukskriven. Varje vecka går jag i DBT (Dialektisk BeteendeTerapi) och i färdighetsträningsgrupp, en typ av gruppterapi för borderlinesjuka. Mitt mål är att läsa vidare till någon form av teraput för att senare i livet kunna jobba med djur inom vården.